Artikel

Vi behöver alla ta hand om oss själva, ta hand om våra kroppar och våra själar. Det kan räcka med en golfrunda, en promenad i skogen, en avkopplande stund med en bok, ett bad, ett träningspass eller kanske en pratstund med en nära vän för att må bättre, för att få den där härliga feel-good-känslan. Korta stunder är vi bra på att ge oss men ibland behöver vi längre tid på oss för återhämtning, för att landa, gå in i oss själva, tänka och framför allt känna – på riktigt. Hur ofta tänker vi inte med hjärnan istället för med hjärtat? Vad vill vi egentligen? Håll med om att du, liksom jag, ofta tänker: jag borde göra si och så men mitt hjärta säger något annat? Hur rädda är vi inte för vad omgivningen ska säga eller reagera på vilka val vi gör i våra liv? Varför lyssnar vi inte mer på våra känslor och på vår intuition istället för att lyssna på våra hjärnor? Känner du igen dig?

Jag ställer mig ofta frågan varför jag inte lyssnade på magkänslan, det mitt hjärta sa, istället för att lyssna på mina tankar och på vad andra tycker och indirekt påverkar mig till vid vissa beslut. Jag har under nästan sex månader känt att det har blivit hög tid för mig att dra mig undan, ge mig själv en välbehövlig paus från vardagen, så jag bokade åter igen mig in på en retreat genom Human Awareness och hamnade på en vacker kursgård mitt i de småländska skogarna. Torsdag till söndag. Skulle jag än en gång fixa en holistisk kurs med ”detox” från det som håller mig tillbaka och vara utan mobil i fyra dagar, utan kaffe och med en kost av ekologisk, vegetarisk mat utan socker, mjöl/gluten och mjölk? Jag vill förändra men inte allt på en och samma gång så lite mobil blev det (jagade nätverk en stund på kvällarna) och kaffe drack jag två gånger om dagen, vilket i normala fall ofta blir 5-6 gånger om dagen, så det var ett stort kliv för mig, och så ”smugglade” jag in lite godis. Ja, jag vet och jag kan tänka mig vad du kanske tänker. När hon nu betalar för en kurs och vill utmana sig själv varför följer hon då inte allt vad kursen innebär? Svaret är: för att jag visste från första gången jag var på kursen att jag behövde det. För på den kursen, i Heart IQ, händer så mycket med kropp och själ att jag bara måste få hålla fast vid vissa saker …

Upplevelsen var lika magisk denna gång som förra gången då jag med 18 andra deltagare, några få bekanta sedan tidigare och många nya, samlades för att tillsammans skapa gruppdynamik, hitta nycklarna som öppnar upp och få bra vägledning och coachning av kursledarna Anneli och Carl. Under de fyra dagarna fick jag uppleva en varm och härlig gemenskap, äta fantastisk hälsosam och kulinarisk mat, se det vackra i naturen, höra och framförallt känna. För ja, där och då hittade jag tillbaka till glädjen i det jag gör. Jag känner mig obegränsad och engergifylld. Jag känner mig komplett och det är en underbar känsla som jag hoppas ska stanna kvar länge. Jag fick mina batterier laddade och det kan även du få. Att ibland stanna upp ett tag kan vara den enda möjligheten att gå vidare.

alina-pascal

Alina och Pascal

Så mycket kärlek

Åh … Jag var på kurs i helgen (se krönikan) och på gården fanns en katt. Pascal, som han heter, är en kelen katt men han brukar, enligt vad husse sa, inte vilja vara i famn särskilt länge. Men vi fann varandra och i min famn stannade han länge. Åh vad vi kelade och mös. Den kärleken som ett djur kan ge är obeskrivlig. Pascal gav mig så mycket värme, precis samma värme som vår älskade Simon gav oss innan han blev påkörd och var tvungen att avlivas förra året. Saknaden efter honom är fortfarande jobbig och knuten i bröstet finns fortfarande där. Så fort vi hade paus dök Pascal upp och ja, jag hoppade till och med över en promenad för att få gosa och mysa en stund med honom. Det har nog blivit dags för oss att bli med katt igen. Jag som, innan vi fick Simon i familjen, aldrig trodde att jag var en husdjursmänniska. Kan man säga så? Husdjursmänniska? Ja, det kan man nog. Jag var till och med lite rädd för katter och hundar tidigare men tack vare mycket tjat från barnen så tog vi till oss Simon och woaooo, han gav så mycket skratt, kel och kärlek. Jag saknar det och jag tror nog att jag kommer att älska en ny katt precis lika mycket som jag älskade Simon.

Text: Alina Carlsson, frilansskribent och föreläsare

 

» Här finns originalartikeln i e-magazinet.