Artikel

Civilingenjör Carl Österberg har tillsammans med civilingenjör Anneli Påmark skrivit en bok om personlig utveckling och ett liv i harmoni på vår planet.

Varför har ni skrivit “Vägra följa John”?

-Vårt övergripande mål är att vi vill vara med och förbättra världen. Vi tror att det är fullt möjligt att leva i fred på jorden. Vi måste vakna upp och fundera över varför vi lever som vi gör. Världen står inför förändring och vi måste var och en förändra oss inifrån. Livet är till för att leva nu, inte sen när jag är pensionär.

Vad är det för fel på dagens livsföring?

-Vi drivs av konsumtion, kommersiella intressen säger att vi inte duger som vi är, att vi måste ha nya prylar och nya kläder hela tiden. Vi har ett hål inom oss, som vi tror att vi kan fylla med yttre saker. Folk i karriären är så stressade att de ofta inte upplever lyckokänslor ens på semestern. I stället får de panik för att de tror att de måste åstadkomma något hela tiden och börjar bygga om huset i stället för att ta det lugnt.

-Stressen är vår tids största farsot med så många följdsjukdomar och kostnader för samhället.

Tror ni att ingenjörer blir provocerade av att två civilingenjörer ger ut en bok på Vattumannen förlag?

-Det blir nog snarare provocerade av det vi skriver. Men vi menar inte att provocera, vi vill beröra. Det viktigaste är att inte vara likgiltig, det finns det för många av.

Hur då?

-En av de saker vi har reagerat på är en Gallup-undersökning nyligen, där 84 procent av de tillfrågade antingen vantrivs på sin arbetsplats eller är helt likgiltiga. Bara 16 procent tycker att det är okej att gå till jobbet. Vii vill att människor ska vakna på måndagen och säger yippee. Det kanske låter utopiskt, men det borde vara självklart att vi trivs med det vi gör största delen av dagen.

Gjorde ni inte det som ingenjörer?

-Jag trodde att jag skulle kunna hitta ett jobb som jag skulle kunna trivas på riktigt bra när jag var nybakad och glad civilingenjör 1988. När jag inte trivdes trodde jag att det hade med arbetsuppgifterna som sådana att göra. Jag var väldigt på när det gällde att klättra i karriären och bli chef, men när jag blev det upptäckte jag att hierarkin störde mig mycket. Kunskapen fanns hos personalen, men när det skulle ske förändringar tog man inte hänsyn till medarbetarnas kompetens. När det blev omorganisation på min sista anställning fick jag nog och insåg att det var dags att göra något eget.

Vad gjorde du då?

-Det första steget var att upptäcka vem jag själv är. Jag var på väg åt helt fel håll, försökte hitta lyckan genom det yttre. Det är samma sak med många av mina kolleger. Tanken föddes att det här måste gå att ändra på. Det finns flera bra metoder att komma vidare i livet, men många människor är rädda och tycker att det låter jätteläskigt att gå på kurs i självkännedom. Man vet inte vad man hittar, kanske måste man förändra något.

Vad gör du och Anneli i stället för att jobba som ingenjörer?

-Vi jobbar med personlig utveckling i vår verksamhet Human Awareness. Vi har bland annat tagit fram en ledarskapsutbildning och funderar på att skriva en bok om ledarskap.

Har ni blivit teknikmotståndare?

-Nej, nej, tekniken vi har i dag skulle kunna vara hur bra som helst, om man kopplar känslan till. Ta energiförsörjning till exempel. Det sägs att vi måste ha oljan och att den inte tar slut förrän om tidigast 50 år och därför inte kommer att ersättas i närtid. Vi säger att det skulle kunna gå på några få år, om vi verkligen ansträngde oss, men det finns de som tjänar pengar på oljan. Mycket av vad den industriella revolution har lett till trodde man inte var möjligt för 25 år sedan, det betraktades som science fiction.

-Vi tror att det finns hur många möjligheter som helst. Alla stora uppfinningar har börjat med en tanke en gång. Vi behöver fokusera om till en mer altruistisk syn, att det faktiskt är samarbete som förändrar.

Text: Elisabeth Vene

» Läs artikeln i tidningen